ÖKEN
Under 2007 och 2008 gjorde jag två resor i
Egyptens 'Western/Libyan Desert'. I sammanlagt fyra veckor
färdades vi mer än 400 mil i en av världens "farligaste"
öknar, mot gränsen till Sudan och Libyen, till berget Uwaynat,
den enorma bergsplatån Gilf Kebir och genom det Stora
Sandhavet. Områden som först under 1920- och 30-talen
kartlades av engelsmännen och som fortfarande till stor del är
outforskade.
Konstnärens möte med öknen handlar kanske i viss mån om just denna diskrepans mellan den ljusfyllda stenen och blicken som förgäves kämpar för att fånga meningen, trots bläckets ytliga löften. För om öknen kan te sig som ett skräckinjagande tomrum, ett geografiskt monster, så är den inte desto mindre den utrotningshotade nomadens klappande hjärta; den hyser intrasslade familjeträd, spår efter svunna lägerplatser och minnen efter älskade som rest bort, kanske för alltid. Öknens rörliga mönster belägrar betraktarens drömmar om bofasthet och omintetgör alla försök till förklaringar. Dock hetsar den och eggar upp vår konstnärliga ådra, och i brist på förklaringar erbjuder den en mångfald av tolkningar. Utfrågad av Lars gång på gång under vår resa till Gilf Kebir och Uwaynat om hur, när och varifrån får öknen sin dragningskraft förblev jag svaret skyldig. "I don't know!" var det enda jag kunde säga inför så mycket skön grymhet. Betänk att det finns solar i universum som är tusen gånger större än vår sol! Att vår jord med sina berg och oceaner är som ett sandkorn i världsalltets oändliga sandhav! Inför världens tvetydiga budskap kunde palmerna blott sänka sina grenar. Och när vi slog läger varje kväll såg jag hur Natten tar på sig sin dräkt, samlar sina fasor kring mig och säger: Var redo! Synerna har nu kommit till dig i molnbeklädda blixtnedslag. Men jag ser inget att ty mig till, inte ens en kropp att överlämna min kropp till, utom stjärnornas stege. Hesham Bahari
|